Livet var bra tungt.
Varje dag när sambon kom hem från jobbet var han arg på mig. Varför var jag inte en bättre hemmafru? Varför var inte hemmet kliniskt rent? Vad tyckte jag att jag hade för rätt att fika med hans syster eller grannen när jag inte hade gjort klart allt hemma? Vilken rätt hade jag att använda pengar utan att fråga?
Jag fick höra hur värdelös jag var, att jag var en idiot och att enda anledningen att han ville ha mig var för vårat ofödda barn.
Varje dag levde jag i skräck och känslan var alltid densamma när hans arbetsdag närmade sitt slut.
Mina dagar såg exakt lika ut, jag gick upp tog hand om hans dotter (de dagar hon var hos oss), städade, handlade, tvättade och lagade mat. Men ändå blev han aldrig nöjd.
Det enda jag längtade efter var att min lilla son skulle födas, så jag kunde få känna kärlek igen, men det var ett par veckor kvar.
Men sen en morgon hände det jag längtade efter. Det var den 7:e augusti 2011, 10 dagar före beräknad födsel, som jag vaknade på morgonen av att vattnet gick. Vi skyndade oss att få hem barnvakt till hans dotter som låg och sov och sedan åkte vi till sjukhuset.
Väl inne på förlossningen trodde de att det skulle ta lång tid och sa att jag kunde åka hem om jag ville. NEJ! Hemma var ju det sista stället på denna jord jag ville vara på. De skulle då flytta mig till en avdelning istället, men när de väl kom för att flytta mig var bebisen på väg. 10:40 lokal tid föddes min underbara lilla son, och liten var han men åh så älskad redan från första stund. För en gångs skull kände jag en otrolig lycka. Inte nog med det så fick min sambo mig att må bra över mig själv också då han sa att han var stolt över mig och att jag var otroligt stark som fött detta barn helt utan smärtlindring.
Detta var den lyckligaste dagen i hela mitt liv och jag tänkte att nu så vänder allt! Men nej nu när barnet var ute skulle saker bara bli värre.